Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Om "Lyrical ballads" av romantikerna Wordsworth och Coleridge. Och något om Andreas Björsten och en ny romantik.

Publicerad 2018-02-15 15:12:00 i Andreas Björsten, Poetry slam-rörelsen, Språkmaterialismen,

"One of the main themes of "Lyrical Ballads" is the return to the original state of nature, in which people led a purer and more innocent existence. Wordsworth subscribed to Rousseau's belief that humanity was essentially good but was corrupted by the influence of society.
 
(Om William Wordsworths och Samuel Taylor Coleridges diktsamling "Lyrical ballads" i denna Wikipedia-artikel (diktsamlingen kan läsas på Gutenberg Project, här, den publicerades 1798)
 
Innan detta citat står det i samma artikel följande: "Wordsworth and Coleridge set out to overturn what they considered the priggish, learned and highly sculpted forms of 18th century English poetry and bring poetry within the reach of the average person by writing the verses using normal, everyday language. They place an emphasis on the vitality of the living voice that the poor use to express their reality. Using this language also helps assert the universality of human emotions. Even the title of the collection recalls rustic forms of art – the word "lyrical" links the poems with the ancient rustic bards and lends an air of spontaneity, while "ballads" are an oral mode of storytelling used by the common people."
 
(förklaringar av svåra ord: "priggish" betyder självgod, "sculpted" betyder "skulpterad", "rustic" betyder lantlig)
 
Idag har poesin på de stora förlagen blivit så akademiskt lärd, inåtvänd, icke-kommunikativ och obegriplig, att vi behöver en ny poetisk revolution liknande den Wordsworth och Coleridge gav upphov till med "Lyrical ballads". Vi behöver helt enkelt en ny romantik, ett behov som poeten Andreas Björsten har uppmärksammat gång på gång i sin författar- och bloggargärning, bl.a. på kollektivbloggen "Den blinde Argus". I Björstens poesi hittar man ansatser till denna folkliga romantik, och om det någonsin kommer att bli någon sådan på de stora förlagen, tror jag man kommer att se honom som en av pionjärerna och banbrytarna, eller snarare en som höll uppe romantiken och folkligheten när de flesta andra i eliten svek. Tyvärr har Björsten behandlats styvmoderligt av poesieliten, och inte alls fått den uppmärksamhet han är värd - knappt några recensioner i dagstidningarna. Det är väl som det brukar gå med tidiga pionjärer, de mobbas ut tills trenderna växlar och dom blir populära. Men viktigare än att läsas av små inåtvända och elitistiska poesikotterier idag, är att vara värd att läsas av folket om femhundra år. Det är då man ser vad som verkligen var värt något. Jag skriver inte för dagens litteraturkritiker, jag skriver för gemene man, men särskilt för den enkle bonden hundra år i framtiden, efter civilisationens kollaps. Jag gör det för att komma ihåg vad som är kvalitet och vad som är väsentligt i lyriken, för att undvika att frestas att förläsa mig på dålig nutida poesi, något man lätt förleds till när man ska leta efter bra poesi i lyrikhyllan på stadsbiblioteket, eller när man ska göra poetisk karriär i samtiden. Det finns så mycket dålig samtidspoesi att ens poesismak lätt blir fördärvad om man ska läsa genom allt för att hitta pärlorna i samtidens lyrik. Jag orkar inte, vilket är en orsak till att jag mer sysslar med min huvudblogg "För naturens skull" och med ekofilosofi och hållbarhetsfrågor, än med poesi. Men en hel del äldre poesi håller fortfarande, och där hittar jag mina poetiska kraftkällor. Andreas Björsten har däremot en gedigen bildning när det gäller nutida lyrik, som språkmaterialism, konceptuell lyrik och annan obegriplig lyrik. Jag litar på hans omdöme när det gäller detta, och orkar inte själv gräva i höstacken efter nålar. Björsten har haft en viktig funktion här, som nutidspoesins kanske skarpaste kritiker, men jag undrar om han inte har lidit skada av all denna läsning, att han kunde ha blivit en bättre poet om han bevarat sin poetiska oskuld, och varit mindre bildad på dålig samtidspoesi? Ja, vem vet. Men ändå är vissa av hans dikter lysande i sin enkelhet, personlighet, nakenhet, muntlighet och folklighet, utbildade delvis i dialog med Poetry slam-rörelsen, som lider av motsatta fel i jämförelse med elitens poesi; ytlighet och platthet, publikfrieri och för mycket Spoken word (det känns ibland inte som några riktiga dikter, det är urvattnad poesi). Men i Björsten har elitens poesi och folkets poesi mötts i en fin kombination. 

Recension av Andreas Björstens diktsamling "Muntliga åtbörder" (2017). Och något om den unga samtidspoesin.

Publicerad 2017-05-24 18:36:00 i Andreas Björsten, Romantik,

Min vän Andreas Björsten, f.d. mångårig ordförande i Romantiska Förbundet, har givit ut en diktsamling, den femte i ordningen, på Fri Press förlag, ett litet alternativförlag med Bo Ranman (bl.a. aktivist för urfolk i Amazonas) som redaktör. Alla hans fem diktsamlingar har utkommit på små förlag, bl.a. Black Coffee Publications (Johan Nordgrens miniförlag) och Titel Förlag (Mats Barrdunges miniförlag), och de två senaste har kommit ut på Fri Press. Jag tycker detta är mycket betecknande för litteraturklimatet i Stockholm, att en sådan kvalitetspoet som Björsten inte ges ut på något större förlag, och inte recenseras och lyfts upp mer. Jag förväntar mig inte heller något annat av Stockholms poesietablissemang, så ruttet och ihåligt har det visat sig vara för mig.
 
Detta beror inte på att Andreas inte försökt. Han har försökt kanske mer än någon annan jag känner att nå ut. Men han recenseras knappt. Medan dåliga och (negativt) obegripliga språkmaterialistiska poeter som Anna Hallberg och Ida Börjel (de är bara dåliga som poeter, inte nödvändigtvis som människor) kommer ut på Bonniers och får recensioner i många stora dagstidningar i Sverige. Snacka om kejsaren utan kläder. Detta är symptomatiskt för litteraturklimatet i Sverige, att oläslig poesi lyfts till skyarna och dess poeter får stipendier, medan de poeter som bär på de djupa historiska klangerna, de som har rötter i den klassiska lyriken och i centrallyriken, inte uppmärksammas av eliten (förutom vissa av det äldre gardet, som Göran Sonnevi). De har dock de breda folklagren på sin sida, vilket antyds av att den folkliga, muntliga lyriktraditionen fortfarande är populär bland folket, och lever vidare i sånger och i begravningsannonser och i den estradpoetiska världen. Språkmaterialisternas poesi ser man så gott som aldrig tonsatt, ej heller i begravningsannonser, de duger helt enkelt inte. De säger helt enkelt ingenting, och har tappat kontakten med musikaliteten, som en gång utmärkte all poesi.
 
Jag delar Andreas förtvivlan över det eländiga läget i poesivärlden (han tycker visserligen att språkmaterialisterna blivit lite bättre med åren). I en dikt skriver han om att inte ha någon identitet, ingen legitimation, när man ska ta ut pengar på banken, utan bara ha sitt namn att hänvisa till, och man envisas med att vara känd någonstans, sedd i någons ansikte, och att du "gör dig osårbar innan du nås av/ budskapet om poesins skugglösa förtvivlan". Andreas diktsamling har undertiteln "liten lyrisk självbiografi", och jag tror detta är självbiografiskt (i symbolisk bemärkelse).
 
Andreas har kämpat en förtvivlad kamp på kollektivbloggen "Den blinde Argus", där han varit mycket aktiv med att lyfta fram den verkligt bra nutidsdikten, och där han försökt förstå språkmaterialismen och romantikens död i den unga nutidspoesin som ges ut på de stora förlagen. Han är unik i denna kamp, och hans kamp liknar på retrogardisternas kamp. Han har varit en outsider, utanför den i tidningarna recenserade poesin, och har varit rätt missaktad av flera språkmaterialister, som menar att han missförstår dem. Men jag menar att Andreas alltid haft en verklig poäng i sin kritik av språkmaterialisterna, och förstår den bättre än de gör själva, inlindade som de är i deras egen obegriplighet. Andreas har påpekat hur de breda folklagren knappt längre läser nutida ung poesi, att de postmoderna poeterna har blivit inkrökta i sig själva, i sin egen obegriplighet, utan att vilja nå ut till folket. Ja, de verkligt folkliga och förståeliga unga poeterna ges inte riktigt ut längre av de stora förlagen, som blivit experter på poesi som bara läses av små litterära kotterier, i skrivarskolor och av recensenter. Björsten skriver i diktsamlingen:
 
"Riv murarna
runt de bästa poeterna
 
upphäv tystnaden 
med muntliga åtbörder."
 
Muntlighet är ett honnörsord för Björsten, han är en erfaren estradpoet, med ett stort antal Poetry Slam-SM bakom sig. Poesin ska vara muntlig, den ska nå ut. Den klassiska poesin har ofta varit muntlig, musikalisk, och den poesi som de breda folklagren berörs av, är ofta muntlig. Bara genom att nå ut kan poesin påverka och förbättra världen. Och det är detta Andreas vill med sin diktning. Han har en stark medkänsla med hemlösheten i sin diktning (t.ex. i dikten om poeten Peter Lindforss, som dog i hemlöshet), och har sagt till mig att han är en "kristen socialist". Ja, själva Andreas poesi kan sägas vara hemlös i den litterära världen, en "uteliggarpoesi", en outsiderpoesi som tigger om medkänsla, om att någon ska se den och förstå dess värde i det litterära klimatet. För Andreas är muntligheten, det att nå ut, nå fram, något som har med andlighet och solidaritet att göra, solidaritet med dom svaga, som när han skriver: 
 
"Muntlighet är att böja sig fram
med mörkret från mungipan mot ljuset.
Muntlighet är inte som gevärspipan
utan som det omåttliga regnandet mot vägen."
 
Muntlighet är en grundförutsättning för all solidarisk poesi. Hur kan en poesi vara solidarisk om man inte ens kan nämna orättvisorna med namn, utan bryter ner all mening, all kommunikation, all begriplighet? Detta har kanske inte språkmaterialisterna tänkt på. Hur kan vi kritisera maktens män om de inte ens kan förstå vad vi säger? Språkmaterialisterna vill göra uppror mot makt och hierarkier bara på språkets nivå, inte på innehållets nivå. Upproret sker bara på ytan, inte på djupet. Hur kan vi kritisera t.ex. djurfabrikernas djurplågeri om vi inte ens bryr oss om att göra oss förstådda? Det går inte, det blir att lura sig själv. Det blir autismens och psykosens obegripliga monologer. I språkmaterialismen har poesin tappat sin själ och blivit galen. Andreas är en av dem som ser detta, och säger att kejsaren är naken.
 
Det finns en begriplighet och en värme i Andreas diktsamling som gör mig glad. Och en kraft, en laddning som fångar mig. De flesta dikterna i den minimala samlingen (28 sidor poesi) går faktiskt att förstå. Och poesin ska vara ätbar, såsom Andreas skriver i första dikten:
 
"men den matlagningskonsten
att poesin gick att äta
rå som den kom
bar jag hem i triumf"
 
Poesin i äldre tider gick oftast att äta, och det är denna rika tradition vari Andreas står. Idag är mycken förlagspoesi mer som den mat vi tillverkade i sandlådan som barn, i våra små hinkar, där vi blandade lite sand, vatten och annat smått som vi hittade ute. Vackert så, men vi måste lämna det infantila bakom oss om vi ska vara med och förändra världen. Ja, vi måste helt enkelt vakna till vuxenlivets ansvar, och sluta bara leka med orden, utan använda dem för att besvärja fram en solidarisk värld. 
 
Att skriva bra dikt är dock att kasta sig ut i det vuxna livets utmaningar, och riskera stryk. Att vara en outsider som vågar kritisera samtiden, är något som har slagit ut många sköra själar. Men låt oss inte ge upp, bara vara på vår vakt. Andreas har öga för dessa risker, när han i sista dikten (kallad "Leonard Cohens råd till en gammal vän) skriver: 
 
"Gå inte in i fas 3,
du kommer få svårt
att hitta ut.
 
Ta hand om dig;
börja skriv
      sämre dikter. 
 
Som många vet, är gränsen mellan galenskap och konst tunn. Jag tror det är bl.a. detta som låg bakom Leonard Cohens råd. Kanske gränsen blir tjockare om man skriver lite sämre dikter. Det finns en skörhet och vänhet hos Andreas, som alltid rört mitt hjärta. Han är en sann romantiker. Men i motsats till mig, har Andreas alltid haft sitt förstånd i behåll, fast han är en utpräglat romantisk poet. Detta gläder mig, och det kan förklara hans fina dikt om att skriva sämre dikter. Fast jag skulle inte säga att Andreas följer rådet om att skriva sämre dikter; såsom han i diktsamlingen skriver om Peter Lindforss dikter, så är det för mig med Andreas dikter, att "dina dikter hittar mig alltid / där jag är." Jag har nu följt Andreas bana som poet i tio år, och jag kan bara säga att jag önskar att han kom med i framtidens antologier över vår tids poeter. Hans bästa dikter (som hans dikt "Något om poeter" i en annan samling, "Muntliga dikter", Titel förlag 2008) har något av lyrik-klassikernas kvaliteter, och tål att läsas många gånger. 
 
 
 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Jag har gett ut en diktsamling, "Över floden mig" (2007), och är på väg att ge ut min andra diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017". Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken, utan att (längre) dela dess religiösa anda. I stället har jag en naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk i dess vardagliga bemärkelse (till min filosofiska läggning är jag materialist och naturalist, men där betyder det något annat) Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Internet Archive (se länklistan) Jag avstår från copyright till allt här på bloggen som är skrivet av mig. När det gäller bilder och andras dikter har respektive författare/fotograf copyright. Förutom dem är texterna här en del av "public domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela