Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Sankte Pär på förlagskontoren

Publicerad 2018-03-01 12:18:00 i Dikter och sånger,

På de stora förlagen sitter de,
vår tids Sankte Pär:s med nycklarna till himmelriket,
nycklarna som öppnar porten 
till litterär ära och berömdhet.
Kanske även 
rikedom. 
 
Utanför muren står mängder av tiggare
som har tiggt och tiggt i så många år
om att få komma in.
Poeter och romanförfattare,
som har skickat in manus efter manus,
de vill in till det de tror är himmelriket;
att bli älskad av massorna, komma med 
i litteraturhistorieverken,
ja kanske även att bli rik på sitt författarskap,
kunna leva på det. Bli en ny Astrid Lindgren.
Rädda världen med sina skrifter, väcka folkmängden till andligt liv. 
 
Där utanför står de i kylan. Där innanför sitter Bruno K. Öijer och Göran Sonnevi,
bekvämt, i döda andars sällskap, bland Homeros och Shakespeare,
dessa döda som ger av sin glans till de levande.
En glans som tiggarna står utan.
Spelar ingen roll hur bra de skriver,
kommer de inte in genom porten,
får de aldrig den glansen,
historiens glans, det stora sammanhangets glans.
 
Jag tror att där ute i kylan har mången dött
medan de bönföll litteraturens Sankte Pär 
en sista gång. Utan svar. Eller högst ett standard-refuseringssvar,
som alla refuserade får. Så gör Sankte Pär i vår tid. 
 
Där inne dör man aldrig. Sägs det. 
I alla fall inte i massornas hjärtan. Homeros lever där ännu. 
Det är detta tiggarna tigger om. 
Att deras namn inte skall dö i folkets mun. 
Kanske det inte finns ett evigt liv efter döden, tänker de,
men vi satsar
 
på det som är kvar.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Min debutdiktsamling "Över floden mig" (2007) gavs ut på eget förlag, och min andra diktsamling, "Naturens återkomst", skrev jag tillsammans med min flickvän Titti Spaltro, och den gavs ut på Fri Press förlag. Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken. Jag odlar särskilt en stark naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk. Mitt huvudbidrag till mänskligheten menar jag är min speciella poetiska filosofi "Djurismen", där jag menar att vi bör återta vårt arv som djur, återupprättas som de djur (primater) vi faktiskt är, och att djurlikheten är något vackert, inget "lågt" och "smutsigt". Djuren är heliga och syndfria varelser, och vi bör följa i deras fotspår. Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Internet Archive (se länklistan) Jag avstår från copyright till allt här på bloggen som är skrivet av mig. När det gäller bilder och andras dikter har respektive författare/fotograf copyright. Förutom dem är texterna här en del av "public domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela