Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Om några okända, men mycket bra poeter. Och lite om samtidspoesins kvalitet.

Publicerad 2018-03-01 13:11:00 i Dikter, Lyrikhistoria,

Det är inte mycket som de stora förlagen ger ut idag av lyrik, som berör mig. Det känns som om den i stort har spårat ur. De stora förlagen är inte längre garanter för kvalitet i lyriken, som på Vilhelm Ekelunds tid. Istället får man gräva bland okända poeter efter guldkorn, helt oetablerade poeter kan ofta vara långt, långt bättre en de etablerade, bära fanan från den klassiska, kvalitativa lyriken, som den Fröding, Ekelund och Södergran står för. Den stora linjen i svensk poesi. Till alla dessa poeter har jag skrivit följande dikt, som jag skrev för sex, sju år sedan:
 

Till en okänd poet

O, du skygge poet
som ej någonsin fick
vara med i de stora sammanhangen
fast du hemligen vet
att ditt liv och din dikt
kunde tävla med Fröding i rangen.
Du fick aldrig ditt namn
med på böckernas blad
fast du låg i deras famn
både natt och dag
fast du var som en Fröding i rangen
och var hemligen med i sammanhangen.

 

Vem tänker jag på? Ja, t.ex. Sanne Nilsson Lindberg, en ung poet som inte fått sitt namn på böckernas blad, men som slår Katarina Frostenson och Ann Jäderlund med råge. Jag minns hur en av hennes dikter publicerad i Romantiska Förbundets tidskrift Aurora 2007 (eller var det 2006?) gjorde djupt intryck på mig. Jag hittar inte dikten, och har inte heller tillåtelse att publicera den (hittar varken Auroranumret eller Sannes kontaktuppgifter) Den handlade om att hon ville finna den hemliga vägen till månen, till en sista obebodd krater, där tiden inte finns, där hon skulle "sova till den första morgonen". Ungefär så var huvudinnehållet. Det var ungefär så jag själv kände. Sova mig genom denna fruktansvärda värld, tills det riktiga livet grydde en morgon.

Ett annat exempel på hennes fina diktning var den dikt som blev "An international winner of Foyle Young Poets of the Year 2006." Den kan man läsa här. Härlig frihet från samtidsanden inom lyrikvärlden, klassisk skönhet och djup istället.

Vem andra tänker jag på? Ja, den fina Poetry Slam-poeten Johan Nordgren har något så sällsynt som äkta språkmagi när han är som bäst (jag tänker särskilt på hans dikt "28 sätt att göra din kropp" i tidskriften Delta, nr. 1, 2007), har dock inte kommit ut annat än i e-böcker (Serum förlag) och på eget förlag,  Helena Leijd har skrivit några mycket vackra dikter,  som "Fågelgudinnan" i  tidskriften Sela nr. 1, 2008, och som "Sanndröm" och "Drömlikt" på Poeter.se, men är inte utgiven. Hans Boij har utgett nästan allt han skrivit på eget förlag, vissa av hans dikter är pärlor, Andreas Björsten har kommit ut på små, små förlag (Titel och Fri Press), och har blivit utan recensioner i dagstidningarna, fast hans poesi kan tävla med Öijer och Fylkeson, Gunnel Arvidsson har bara kommit ut på eget förlag (om jag minns rätt), och har dikter som har en klassisk skönhet, kristen mystik av bästa sort. Walter Dan Axelsson har kommit ut på små förlag fast han är en verssmidare av samma klass som Edfelt, Gullberg och Bertil Malmberg, han borde ha kommit ut på Bonniers, han är bättre än Malte Persson,  Rolf Leijonmarck har inte alls kommit ut, fast han borde ha gjort det för länge sen, hans dikt "Det ringer en blåklocka livet ut" borde vara ett antologistycke. Evy Söderman är en av de bästa estradpoeterna jag nånsin har hört, men har inte kommit ut i bokform alls, förutom några dikter i antologier för länge, länge sedan. Hennes dikt om löven (i detta youtubefilmklipp) borde vara ett kommande antologistycke. Och så till slut, förstås min flickvän Titti Spaltro, vars poesi jag uppskattar mycket, som borde ha kommit ut i bokform för länge sedan, men som jag ska göra en gemensam diktsamling med senare i år, på Fri Press förlag.

Den bästa poesin verkar ha gått under jorden. Många av de bästa poeterna, inte minst de av dem som är mest folkliga, samlas i de litterära sällskapen, som Romantiska Förbundet, där den klassiska kvalitetstraditionen hålls vid liv, samt delvis (i mindre grad) i Poetry Slam-rörelsen och på de öppna scenerna i Stockholm. De stora förlagen har svikit sitt land, och poetens status är lägre än någonsin i historien. Elitens poesi, särskilt den språkmaterialistiska, läses inte längre av de breda folkmassorna på samma sätt som för hundra år sedan. Och man ser inte den i begravningsannonserna längre. Den har blivit för obegriplig. Inte ens Malte Persson är särskilt begriplig, som har än bättre smak än de flesta i eliten och vågar skriva rimmad vers, bl.a. sonetter (och är tillräckligt bildad för att kunna göra det). Magnus William-Olsson skriver även sonetter, men det är en lite bedrövlig läsning när man jämför honom med den klassiska linjen. Det känns rörigt och krystat, och har inte det naturliga flyt som t.ex. Edfelt och Malmberg har. Och inte heller han är särskilt begriplig, ej heller är hans dikter särskilt vackra (vilket inte heller Malte Perssons dikter är). Den enda unge klassicisten som jag skonar är Lotta Olsson, där begriplighet, verssmidar-klassicitet, djup och skönhet förenas. Av våra tre yngre versmakare, William-Olsson, Persson och Olsson är Olsson den överlägset bästa. Hennes sonettkrans "Den mörka stigen" 2003 rekommenderas, även hennes "Dagsvers" år 2000, där hon diktar i Alf Henriksons dagsverstradition. 

Andra etablerade yngre poeter som är värda att uppmärksamma, är Eva-Sina Byggmästar (särskilt i "Näckrosön"), Bob Hansson, Johannes Anyuru (den tidige), Mohamed Omar och Carl-Mikael Edenborg. De är bland de som upprätthåller den begripliga, folkliga lyriken. Så den finns också på de större förlagen (Edenborgs dikter är dock utgivna på eget förlag)! Men man måste leta. 

Men de är de bästa av den yngre generationen i samtiden. Hur bra är de i jämförelse med våra klassiska poeter, med Södergran, Ekelund, Malmberg, Edfelt, Gullberg och Ferlin? Tyvärr, de står sig inte i den jämförelsen. Och en stor del av orsaken är att dessa diktade i en tid då de flesta diktarnas dikter var i kontakt med folkdjupet, var folkliga och skrevs på vers. Det fanns en sådan rikedom av folklig dikt, att det kunde utkristallisera sig verkligt bra folkliga dikter. Idag är poesin så dålig och obegriplig, söndrig och trasslig, och man är så van vid att läsa skräp, att lagom bra poeter i jämförelse med våra klassiska diktare, framstår som mycket bra. Vi har vant oss vid skräp så till den grad, att vi prisar poeter som är medelmåttor och rentav dåliga i jämförelse med Ekelund och Södergran, ja med de flesta på 1800-talet och i början av 1900-talet. Det har skett en sakta förskjutning, omärkligt, av vad vi uppfattar som kvalitet, och det har uppstått en fördärvad estetisk smak, ännu mer fördärvad än den klassicisterna vid slutet av 1700-talet hade, som med sin överdrivet akademiska, lärda poesi fjärmade sig från folklighet och begriplighet, utan skrev för Svenska Akademiens tävlingar och för kritikerna. Idag är det ännu vanligare att skriva för kritikerna istället för att skriva för folket, elitismen har svämmat över alla sina bräddar. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Jag har gett ut en diktsamling, "Över floden mig" (2007), och är på väg att ge ut min andra diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017". Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken, utan att (längre) dela dess religiösa anda. I stället har jag en naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk i dess vardagliga bemärkelse (till min filosofiska läggning är jag materialist och naturalist, men där betyder det något annat) Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Internet Archive (se länklistan) Jag avstår från copyright till allt här på bloggen som är skrivet av mig. När det gäller bilder och andras dikter har respektive författare/fotograf copyright. Förutom dem är texterna här en del av "public domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela