Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

En klagosång med en Nackalärka

Publicerad 2018-03-21 15:37:00 i Dikter och sånger, Språkmaterialismen,

Kultureliten kunde inte märka
när livet lämnade finlitteraturen.
Men uti bonden började det värka.
Hans saknad sjöngs av Nackaskogens lärka.
 
Där status är den högsta prioriteten
blir litteraturen osårbar så länge
den prisas högt, med kritiker i täten,
där lyssnas ej till några lärkors läten.
 
Men lärkan lär oss mer än någon lärd
litteraturkritiker vad är stort i böcker.
Den lär oss mest vad status, makt är värd,
när civilisationen lånar den sitt svärd.
 
När livet flydde, status blott blev kvar
man vördade länge liket efter döden.
Men Nackalärkan utan status var,
och fortsatte amma bondens själ
                      i alla hans kvarvarande dar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Min debutdiktsamling "Över floden mig" (2007) gavs ut på eget förlag, och min andra diktsamling, "Naturens återkomst", skrev jag tillsammans med min flickvän Titti Spaltro, och den gavs ut på Fri Press förlag. Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken. Jag odlar särskilt en stark naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk. Mitt huvudbidrag till mänskligheten menar jag är min speciella poetiska filosofi "Djurismen", där jag menar att vi bör återta vårt arv som djur, återupprättas som de djur (primater) vi faktiskt är, och att djurlikheten är något vackert, inget "lågt" och "smutsigt". Djuren är heliga och syndfria varelser, och vi bör följa i deras fotspår. Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Internet Archive (se länklistan) Jag avstår från copyright till allt här på bloggen som är skrivet av mig. När det gäller bilder och andras dikter har respektive författare/fotograf copyright. Förutom dem är texterna här en del av "public domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela