Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Om "Lyrical ballads" av romantikerna Wordsworth och Coleridge. Och något om Andreas Björsten och en ny romantik.

Publicerad 2018-02-15 15:12:00 i Andreas Björsten, Poetry slam-rörelsen, Språkmaterialismen,

"One of the main themes of "Lyrical Ballads" is the return to the original state of nature, in which people led a purer and more innocent existence. Wordsworth subscribed to Rousseau's belief that humanity was essentially good but was corrupted by the influence of society.
 
(Om William Wordsworths och Samuel Taylor Coleridges diktsamling "Lyrical ballads" i denna Wikipedia-artikel (diktsamlingen kan läsas på Gutenberg Project, här, den publicerades 1798)
 
Innan detta citat står det i samma artikel följande: "Wordsworth and Coleridge set out to overturn what they considered the priggish, learned and highly sculpted forms of 18th century English poetry and bring poetry within the reach of the average person by writing the verses using normal, everyday language. They place an emphasis on the vitality of the living voice that the poor use to express their reality. Using this language also helps assert the universality of human emotions. Even the title of the collection recalls rustic forms of art – the word "lyrical" links the poems with the ancient rustic bards and lends an air of spontaneity, while "ballads" are an oral mode of storytelling used by the common people."
 
(förklaringar av svåra ord: "priggish" betyder självgod, "sculpted" betyder "skulpterad", "rustic" betyder lantlig)
 
Idag har poesin på de stora förlagen blivit så akademiskt lärd, inåtvänd, icke-kommunikativ och obegriplig, att vi behöver en ny poetisk revolution liknande den Wordsworth och Coleridge gav upphov till med "Lyrical ballads". Vi behöver helt enkelt en ny romantik, ett behov som poeten Andreas Björsten har uppmärksammat gång på gång i sin författar- och bloggargärning, bl.a. på kollektivbloggen "Den blinde Argus". I Björstens poesi hittar man ansatser till denna folkliga romantik, och om det någonsin kommer att bli någon sådan på de stora förlagen, tror jag man kommer att se honom som en av pionjärerna och banbrytarna, eller snarare en som höll uppe romantiken och folkligheten när de flesta andra i eliten svek. Tyvärr har Björsten behandlats styvmoderligt av poesieliten, och inte alls fått den uppmärksamhet han är värd - knappt några recensioner i dagstidningarna. Det är väl som det brukar gå med tidiga pionjärer, de mobbas ut tills trenderna växlar och dom blir populära. Men viktigare än att läsas av små inåtvända och elitistiska poesikotterier idag, är att vara värd att läsas av folket om femhundra år. Det är då man ser vad som verkligen var värt något. Jag skriver inte för dagens litteraturkritiker, jag skriver för gemene man, men särskilt för den enkle bonden hundra år i framtiden, efter civilisationens kollaps. Jag gör det för att komma ihåg vad som är kvalitet och vad som är väsentligt i lyriken, för att undvika att frestas att förläsa mig på dålig nutida poesi, något man lätt förleds till när man ska leta efter bra poesi i lyrikhyllan på stadsbiblioteket, eller när man ska göra poetisk karriär i samtiden. Det finns så mycket dålig samtidspoesi att ens poesismak lätt blir fördärvad om man ska läsa genom allt för att hitta pärlorna i samtidens lyrik. Jag orkar inte, vilket är en orsak till att jag mer sysslar med min huvudblogg "För naturens skull" och med ekofilosofi och hållbarhetsfrågor, än med poesi. Men en hel del äldre poesi håller fortfarande, och där hittar jag mina poetiska kraftkällor. Andreas Björsten har däremot en gedigen bildning när det gäller nutida lyrik, som språkmaterialism, konceptuell lyrik och annan obegriplig lyrik. Jag litar på hans omdöme när det gäller detta, och orkar inte själv gräva i höstacken efter nålar. Björsten har haft en viktig funktion här, som nutidspoesins kanske skarpaste kritiker, men jag undrar om han inte har lidit skada av all denna läsning, att han kunde ha blivit en bättre poet om han bevarat sin poetiska oskuld, och varit mindre bildad på dålig samtidspoesi? Ja, vem vet. Men ändå är vissa av hans dikter lysande i sin enkelhet, personlighet, nakenhet, muntlighet och folklighet, utbildade delvis i dialog med Poetry slam-rörelsen, som lider av motsatta fel i jämförelse med elitens poesi; ytlighet och platthet, publikfrieri och för mycket Spoken word (det känns ibland inte som några riktiga dikter, det är urvattnad poesi). Men i Björsten har elitens poesi och folkets poesi mötts i en fin kombination. 

Kommentarer

Postat av: Titti Spaltro

Publicerad 2018-02-21 13:39:34

Tack för denna. Känner mig glad att jag kunde inspirera dig till att skriva detta fina inlägg eftersom jag berättade så passionerat om vad jag hade läst om romantikerna plus alla dokumentärer och filmer som gjorde mycket intryck på mig... Kände mig så hemma bland dessa gamla poeter (men känner mig däremot inte hemma i dagens poesi klimat med all den språkmaterialism och form poesi som publiceras mest idag) och blev själv mycket inspirerad av de romantiska poeterna, visioner, livsstil m.m. och att de lät sin fantasi, känslor och barndomsminnen styra deras sätt att leva och skriva ...Det finns en jätte bra bok som jag har nyss läst och skulle vilja varmt rekommendera... Den heter "En katedral av glas " av Gunnar Harding, där han beskriver jätte bra några romantiska poeter, bl.a. Keats, Byrons och Shelleys liv och tankar om poesi.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Min debutdiktsamling "Över floden mig" (2007) gavs ut på eget förlag, och min andra diktsamling, "Naturens återkomst", skrev jag tillsammans med min flickvän Titti Spaltro, och den gavs ut på Fri Press förlag. Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken. Jag odlar särskilt en stark naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk. Mitt huvudbidrag till mänskligheten menar jag är min speciella poetiska filosofi "Djurismen", där jag menar att vi bör återta vårt arv som djur, återupprättas som de djur (primater) vi faktiskt är, och att djurlikheten är något vackert, inget "lågt" och "smutsigt". Djuren är heliga och syndfria varelser, och vi bör följa i deras fotspår. Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Internet Archive (se länklistan) Jag avstår från copyright till allt här på bloggen som är skrivet av mig. När det gäller bilder och andras dikter har respektive författare/fotograf copyright. Förutom dem är texterna här en del av "public domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela