Mot en ny romantik

Världen behöver en ny romantik (jag syftar på den litterära epoken "romantiken"). Vi har avförtrollat världen genom civiliseringsprocessen, så att den mist sin helighet. Detta har lett till att livet för de civiliserade mist sin romantik, och blivit mekaniskt, ja naturen uppfattas mekaniskt (i sig själv är livet/naturen romantisk och organisk). Civilisationsprocessen är en mekaniseringsprocess, där känslan och instinkten får ge vika för kall rationalitet och snusförnuft, för stel beräkning och torr kalkylering. Människorna blir räknemaskiner, för att tala med Harry Blomberg. Naturen ses som en samling resurser att exploatera, istället för som vår Mor och vårt sanna hem. Den postmoderna poesin speglar detta, inte minst den s.k. "språkmaterialismen", där romantiken har dött, där sambanden mellan orden brutits, där muntlighet, begriplighet och mening urholkats, så att poesin blivit mekanisk, en samling lösryckta ord radade efter varann, något en dator lika gärna kunnat prestera. Obegripligheten har gjorts till dygd, och den anses som ett tecken på "djup" och "mystik".

 

Vi måste motverka allt detta, och kämpa för en romantisk renässans, tillsammans med retrogardisterna (som Carl Forsberg) och litterära sällskap som Romantiska Förbundet (med Andreas Björsten, som bloggar här) och andra, som rotar oss i bildningen och våra rötter, som rotar oss i sambanden, något som vår tids till stor del historielösa poesi sällan vill veta av; där saknas klangerna av historien, av traditionen, där härskar upproret för upprorets egen skull, negativismen och normbrytandet och nyhetsmakeriet för deras egen skull. 

 

Men ny romantisk poesi räcker inte, för en romantisk renässans. Det är högst plåster på såren. Vi måste gå till roten av problemet; civiliseringsprocessen, och försöka bryta den. Vi måste återknyta till livets rötter, naturen, ja Verkligheten. Vi måste radikalt ändra vårt sätt att leva, närma det mot naturfolkens livsstil, de som bevarat våra yttersta rötter, de som bevarat sambanden. Det är sambanden som ger livet dess romantik och djup, och bevarar oss från mekaniseringen, sambanden människor emellan, mellan människa och natur, mellan nutid och historia, nutid och våra yttersta rötter. 

 

Med denna blogg vill jag göra en bildningsresa till våra romantiska rötter, till de av våra litterära fäder som traderar något av de heliga samband som naturfolken bär på, och som ibland skymtar i vår civilisationskritiska diktning, vilken är betydande. Jag vill även försöka förstå vår litterära samtid, inte minst "språkmaterialismen" och romantikens död i poesin, för att kunna röja väg för en eventuell romantisk renässans i litteraturen. Jag har sysslat med detta förr, med min s.k. "postnationalistiska nationalromantik" året 2007, men nu är jag betydligt mindre nationalistisk, som anarkoprimitivist och anhängare av ett gräsrotsaktigt världsparlament på internet.