Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Recension av Andreas Björstens diktsamling "Muntliga åtbörder" (2017). Och något om den unga samtidspoesin.

Publicerad 2017-05-24 18:36:00 i Andreas Björsten, Romantik,

Min vän Andreas Björsten, f.d. mångårig ordförande i Romantiska Förbundet, har givit ut en diktsamling, den femte i ordningen, på Fri Press förlag, ett litet alternativförlag med Bo Ranman (bl.a. aktivist för urfolk i Amazonas) som redaktör. Alla hans fem diktsamlingar har utkommit på små förlag, bl.a. Black Coffee Publications (Johan Nordgrens miniförlag) och Titel Förlag (Mats Barrdunges miniförlag), och de två senaste har kommit ut på Fri Press. Jag tycker detta är mycket betecknande för litteraturklimatet i Stockholm, att en sådan kvalitetspoet som Björsten inte ges ut på något större förlag, och inte recenseras och lyfts upp mer. Jag förväntar mig inte heller något annat av Stockholms poesietablissemang, så ruttet och ihåligt har det visat sig vara för mig.
 
Detta beror inte på att Andreas inte försökt. Han har försökt kanske mer än någon annan jag känner att nå ut. Men han recenseras knappt. Medan usla och (negativt) obegripliga språkmaterialistiska poeter som Anna Hallberg, Ida Börjel och Jörgen Gassilewski (de är bara usla som poeter, inte nödvändigtvis som människor) kommer ut på Bonniers och får recensioner i många stora dagstidningar i Sverige. Snacka om kejsaren utan kläder. Detta är symptomatiskt för litteraturklimatet i Sverige, att oläslig poesi lyfts till skyarna och dess poeter får stipendier, medan de poeter som bär på de djupa historiska klangerna, de som har rötter i den klassiska lyriken och i centrallyriken, inte uppmärksammas av eliten (förutom vissa av det äldre gardet, som Göran Sonnevi). De har dock de breda folklagren på sin sida, vilket antyds av att den folkliga, muntliga lyriktraditionen fortfarande är populär bland folket, och lever vidare i sånger och i begravningsannonser och i den estradpoetiska världen. Språkmaterialisternas poesi ser man så gott som aldrig tonsatt, ej heller i begravningsannonser, de duger helt enkelt inte. De säger helt enkelt ingenting, och har tappat kontakten med musikaliteten, som en gång utmärkte all poesi.
 
Jag delar Andreas förtvivlan över det eländiga läget i poesivärlden (han tycker visserligen att språkmaterialisterna blivit lite bättre med åren). I en dikt skriver han om att inte ha någon identitet, ingen legitimation, när man ska ta ut pengar på banken, utan bara ha sitt namn att hänvisa till, och man envisas med att vara känd någonstans, sedd i någons ansikte, och att du "gör dig osårbar innan du nås av/ budskapet om poesins skugglösa förtvivlan". Andreas diktsamling har undertiteln "liten lyrisk självbiografi", och jag tror detta är självbiografiskt (i symbolisk bemärkelse).
 
Andreas har kämpat en förtvivlad kamp på kollektivbloggen "Den blinde Argus", där han varit mycket aktiv med att lyfta fram den verkligt bra nutidsdikten, och där han försökt förstå språkmaterialismen och romantikens död i den unga nutidspoesin som ges ut på de stora förlagen. Han är unik i denna kamp, och hans kamp liknar på retrogardisternas kamp. Han har varit en outsider, utanför den i tidningarna recenserade poesin, och har varit rätt missaktad av flera språkmaterialister, som menar att han missförstår dem. Men jag menar att Andreas alltid haft en verklig poäng i sin kritik av språkmaterialisterna, och förstår den bättre än de gör själva, inlindade som de är i deras egen obegriplighet. Andreas har påpekat hur de breda folklagren knappt längre läser nutida ung poesi, att de postmoderna poeterna har blivit inkrökta i sig själva, i sin egen obegriplighet, utan att vilja nå ut till folket. Ja, de verkligt folkliga och förståeliga unga poeterna ges inte riktigt ut längre av de stora förlagen, som blivit experter på poesi som bara läses av små litterära kotterier, i skrivarskolor och av recensenter. Björsten skriver i diktsamlingen:
 
"Riv murarna
runt de bästa poeterna
 
upphäv tystnaden 
med muntliga åtbörder."
 
Muntlighet är ett honnörsord för Björsten, han är en erfaren estradpoet, med ett stort antal Poetry Slam-SM bakom sig. Poesin ska vara muntlig, den ska nå ut. Den klassiska poesin har ofta varit muntlig, musikalisk, och den poesi som de breda folklagren berörs av, är ofta muntlig. Bara genom att nå ut kan poesin påverka och förbättra världen. Och det är detta Andreas vill med sin diktning. Han har en stark medkänsla med hemlösheten i sin diktning (t.ex. i dikten om poeten Peter Lindforss, som dog i hemlöshet), och har sagt till mig att han är en "kristen socialist". Ja, själva Andreas poesi kan sägas vara hemlös i den litterära världen, en "uteliggarpoesi", en outsiderpoesi som tigger om medkänsla, om att någon ska se den och förstå dess värde i det litterära klimatet. För Andreas är muntligheten, det att nå ut, nå fram, något som har med andlighet och solidaritet att göra, solidaritet med dom svaga, som när han skriver: 
 
"Muntlighet är att böja sig fram
med mörkret från mungipan mot ljuset.
Muntlighet är inte som gevärspipan
utan som det omåttliga regnandet mot vägen."
 
Muntlighet är en grundförutsättning för all solidarisk poesi. Hur kan en poesi vara solidarisk om man inte ens kan nämna orättvisorna med namn, utan bryter ner all mening, all kommunikation, all begriplighet? Detta har kanske inte språkmaterialisterna tänkt på. Hur kan vi kritisera maktens män om de inte ens kan förstå vad vi säger? Språkmaterialisterna vill göra uppror mot makt och hierarkier bara på språkets nivå, inte på innehållets nivå. Upproret sker bara på ytan, inte på djupet. Hur kan vi kritisera t.ex. djurfabrikernas djurplågeri om vi inte ens bryr oss om att göra oss förstådda? Det går inte, det blir att lura sig själv. Det blir autismens och psykosens obegripliga monologer. I språkmaterialismen har poesin tappat sin själ och blivit galen. Andreas är en av dem som ser detta, och säger att kejsaren är naken.
 
Det finns en begriplighet och en värme i Andreas diktsamling som gör mig glad. Och en kraft, en laddning som fångar mig. De flesta dikterna i den minimala samlingen (28 sidor poesi) går faktiskt att förstå. Och poesin ska vara ätbar, såsom Andreas skriver i första dikten:
 
"men den matlagningskonsten
att poesin gick att äta
rå som den kom
bar jag hem i triumf"
 
Poesin i äldre tider gick oftast att äta, och det är denna rika tradition vari Andreas står. Idag är mycken förlagspoesi mer som den mat vi tillverkade i sandlådan som barn, i våra små hinkar, där vi blandade lite sand, vatten och annat smått som vi hittade ute. Vackert så, men vi måste lämna det infantila bakom oss om vi ska vara med och förändra världen. Ja, vi måste helt enkelt vakna till vuxenlivets ansvar, och sluta bara leka med orden, utan använda dem för att besvärja fram en solidarisk värld. 
 
Att skriva bra dikt är dock att kasta sig ut i det vuxna livets utmaningar, och riskera stryk. Att vara en outsider som vågar kritisera samtiden, är något som har slagit ut många sköra själar. Men låt oss inte ge upp, bara vara på vår vakt. Andreas har öga för dessa risker, när han i sista dikten (kallad "Leonard Cohens råd till en gammal vän) skriver: 
 
"Gå inte in i fas 3,
du kommer få svårt
att hitta ut.
 
Ta hand om dig;
börja skriv
      sämre dikter. 
 
Som många vet, är gränsen mellan galenskap och konst tunn. Jag tror det är bl.a. detta som låg bakom Leonard Cohens råd. Kanske gränsen blir tjockare om man skriver lite sämre dikter. Det finns en skörhet och vänhet hos Andreas, som alltid rört mitt hjärta. Han är en sann romantiker. Men i motsats till mig, har Andreas alltid haft sitt förstånd i behåll, fast han är en utpräglat romantisk poet. Detta gläder mig, och det kan förklara hans fina dikt om att skriva sämre dikter. Fast jag skulle inte säga att Andreas följer rådet om att skriva sämre dikter; såsom han i diktsamlingen skriver om Peter Lindforss dikter, så är det för mig med Andreas dikter, att "dina dikter hittar mig alltid / där jag är." Jag har nu följt Andreas bana som poet i tio år, och jag kan bara säga att jag önskar att han kom med i framtidens antologier över vår tids poeter. Hans bästa dikter (som hans dikt "Något om poeter" i en annan samling, "Muntliga dikter", Titel förlag 2008) har något av lyrik-klassikernas kvaliteter, och tål att läsas många gånger. 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Titti

Publicerad 2017-05-27 13:59:30

Hej fin recension på Andreas B.diktsamling ...tycker dock att den är lite för lång...

Postat av: Katarina

Publicerad 2017-05-31 17:37:11

Du har träffat rätt när det gäller Andreas diktning, Lars! Han är dessutom en poet som är poesin absolut trofast.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars William Larsen

Jag är 32, poet och ekofilosof. Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Jag har gett ut en diktsamling, "Över floden mig" (2007), och är på väg att ge ut min andra diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017". Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken, utan att (längre) dela dess religiösa anda. I stället har jag en kraftig naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk i dess vardagliga bemärkelse (till min filosofiska läggning är jag materialist och naturalist, men där betyder det något annat) Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Academia.edu (se länklistan)

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela