Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Konstens och litteraturens djupa förfall

Publicerad 2017-05-15 13:20:41 i Allmänt,

Det mesta av nutida elitkonst och "finlitteratur" (jag tänker främst på skönlitteratur) är som kejsaren utan kläder. Konst utan innehåll. Kvar är bara konstnärens status, hens meriter. Hens konst beundras inte för dess innehåll, utan för konstnärens "glorias" skull, för att hens konst betraktas av eliten som "fin", och för att hens verk läses och äges av eliten.
 
Ta t.ex. Picasso. Hans konst är otroligt ful och intetsägande, men ändå har han blivit en av de mest berömda konstnärerna, bara för att han bröt mot vedertagna normer och anses nyskapande och "fin". Innehållet i hans konst är det få som bryr sig om. Man "ska bara" tycka om honom, för att alla andra gör det, för att eliten gör det, för att Picasso har status. Konst är bra bara för att det är normbrytande, inte för att den har något att säga. Detta har bidragit till att samtidskonsten och samtidslitteraturen är oerhört dekadent och dålig, ja urusel. Det är en hisnande skillnad i kvalitet mellan 1800-talskonst och nutida konst. Kejsaren har tappat sina kläder. Detta har gjort att jag till stor del är ointresserad av att ta del av nutida konst och litteratur. En sällan gång ibland överraskas jag av något som är bra, det mesta är inget vidare.
 
Det samma gäller musiken (det är mest den klassiska musiken som är dekadent) och filmkonsten, trots att de inte är lika dekadenta som elitbildkonst och finlitteratur (inom skönlitteraturen).
 
Eliten gör (alltmer) konst och litteratur för en liten invigd elit, den breda folkmassan skiter man i, dom får nöja sig med kiosklitteraturen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 34, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Min debutdiktsamling "Över floden mig" (2007) gavs ut på eget förlag, och min andra diktsamling, "Naturens återkomst", skrev jag tillsammans med min flickvän Titti Spaltro, och den gavs ut på Fri Press förlag. Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken. Jag odlar särskilt en stark naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk. Mitt huvudbidrag till mänskligheten menar jag är min speciella poetiska filosofi "Djurismen", där jag menar att vi bör återta vårt arv som djur, återupprättas som de djur (primater) vi faktiskt är, och att djurlikheten är något vackert, inget "lågt" och "smutsigt". Djuren är heliga och syndfria varelser, och vi bör följa i deras fotspår. Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Internet Archive (se länklistan) Jag avstår från copyright till allt här på bloggen som är skrivet av mig. När det gäller bilder och andras dikter har respektive författare/fotograf copyright. Förutom dem är texterna här en del av "public domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela