Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Civiliserad konst och kultur: en TV i fångens cell

Publicerad 2017-05-15 13:19:21 i Allmänt,

Civiliserad konst och kultur är som en TV i fångens cell. Det är internet med, för den delen. På skärmen ser vi allt vi vill vara med om, men inte får eller vågar p.gr.a. civilisationens tyranni. Så vi väljer att se på skärmen istället för att leva ut såsom de vilda djuren gör. I konsten och kulturen förtätas all vår längtan. Men ”blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger” sade en gång den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius.
 
Vi läser Astrid Lindgrens Pippiböcker och Emilböcker om alla de hyss vi inte vågade göra som barn, och heller inte vågar som vuxna. Vi läser spännande äventyrsromaner om allt vi skulle vilja vara med om, men inte vågar, p.gr.a. att det inte är tryggt "där ute", och för att vi inte vågar lämna vårt trygga liv med bostad och arbete. Vi förpassar vår längtan efter vårt djuriska ursprung till romanarketyper som Tarzan och Mowgli. Vi romantiserar skogs-frihetshjältar som Robin Hood. Vi romantiserar indianerna i indianromaner. Vi idealiserar dessa för att vi längtar så efter vad vi har förlorat när civilisationen uppstod.
 
Vi förpassar representanter för de vilda djuren till djurparker, där de blir som en TV-skärm som visar oss djungeln, skogen och dess djur, vårt förlorade paradis. Och vi ser inte att det är vi som är de egentliga fångarna, inte djuren i djurparkerna. De är TV-skärmen i fångens cell, tecken på vårt förlorade paradis, som vi egentligen längtar efter. Ja, vi längtar egentligen efter att alla dessa djur i djurparken skulle vara vilda tillsammans med oss i skogen och djungeln, men eftersom vi har fängslat oss själva i civilisationen, vill vi (till det yttre) inte annat än att ha dom här djuren i djurparker för att påminna oss om vårt ursprung, vara som en TV-skärm i fångens cell. Vi behöver en TV i fängelsecellen, för att förströ oss. Vi är de egentliga fångarna, för vi vågar inte leva ut vår djurnatur fast vi är "fria" till det yttre, medan djuren i djurparkerna gör det till en viss del trots att de är fångar i det yttre. Det är den inre friheten som räknas, och i det inre är de civiliserade fångar som ser på en TV-skärm i sin cell. Bara fångar behöver förströelse. Bara fångar behöver döda tiden med förströelse. 
 
Jag ser detta, och ändå fortsätter jag att stirra på TV-skärmen (i ovannämnda symboliska mening). Vad ska jag annat göra? Vi är ju utkastade ur vårt Ur-paradis, djungeln och skogen. Bara där, i en stam på ett par dussin människor, strövande omkring ätande frukter och nötter, som aporna, skulle behovet av TV-skärmen förintas. Men hålet efter utkastandet måste fyllas med något. Civilisationen är TV-skärmen som ska fylla hålet efter människans utkastande av sig själv ur paradiset. Så enkelt är det. Men det kan aldrig fylla hålet, lika litet som en drog kan det. Vi kan inte lura oss själva till att tro att TV-skärmen kan fylla hålet efter djungeln och skogen. Vi kan inte lura oss själva till att tro att TV-skärmen är verkligheten. Vi lever urtråkiga liv, det är sanningen. Därför behöver vi TV-skärmen, som ger oss ett sken av att det händer något. Men i verkligheten har civilisationen utrotat allt det vilda från sina domäner, allt det spännande och oförutsägbara, så att det vi har kvar är politikernas och prästernas liturgiska mässande av samma psykotiska och meningslösa saker år ut och år in, och vårt eget tråkiga slavande i deras koppel. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof. Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Jag har gett ut en diktsamling, "Över floden mig" (2007), och är på väg att ge ut min andra diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017". Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken, utan att (längre) dela dess religiösa anda. I stället har jag en kraftig naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk i dess vardagliga bemärkelse (till min filosofiska läggning är jag materialist och naturalist, men där betyder det något annat) Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Academia.edu (se länklistan)

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela