Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Den litterära bildningens och smakens förfall

Publicerad 2017-06-05 12:54:00 i Allmänt,

Det finns en tendens i den litterära världen att samla på bildning för att kunna boosta sig med den i litterära samtal och i framträdanden och föredrag (ungefär som de som samlar på statusprylar för att kunna boosta sig med det), och försumma det levande livet och livserfarenheter. Det finns en utpräglad bildningshögfärd och en förakt för den obildade pöbeln som kommer av detta fenomen. Men är det verkligen så bra att vara full av "lesefrüchte", men utan livserfarenhet? Jag tror det utarmar själen, ungefär som industrijordbruket utarmar jordbruksmarken. Det är det levande livet och dess erfarenheter som gödslar själen, och får den att bära frukt. Men många i den litterära eliten sitter i sina elfenbenstorn och läser och läser och läser, och vågar inte leva, för det levande livet ger inte status i den litterära världen, medan överdriven läsning ger. Detta får dom att skriva mycket avancerade dikter, så avancerade att pöbeln inte hänger med på noterna. Och så föraktar den litterära eliten pöbeln för att den inte hänger med.
 
Jag har nu haft en mångårig paus från den litterära scenen, där jag hängivit mig åt det levande livet istället för att läsa. Det har fått mig att engagera mig i ekologiska frågor (miljöfrågor) istället för i poesi och skönlitteratur. När jag vände mig utåt, utanför den litterära eliten, märkte jag att världen håller på att gå under. Detta har tydligen den litterära eliten som sitter i sina elfenbenstorn, knappt märkt. De är ju inte intresserad av ekologisk litteratur för det mesta, det brukar inte ge status att kunna sånt, man ska läsa det Svenska Akademien uppskattar, poesi, litterära essäer, romaner, avhandlingar i litteraturvetenskap, litteraturhistoria. Baudelaire, Mallarmé, Frostenson, Engdahl och Gilles Deleuze. Ingen i Svenska Akademien bryr sig om Richard Heinberg eller Guy McPherson, som verkligen skulle kunna sägas representera världens samvetes röst. De vet väl knappt vem de är, fast de är världsberömda, och läses i stor grad på internet. Ja, Svenska Akademien verkar inte särskilt intresserad av vad som föregår på internet, där mycket av den verkligt viktiga kunskapen förmedlas idag, och där ordet är mer fritt än på förlagen. Svenska Akademien verkar inte särskilt intresserad av klimatnyheter och klimatlitteratur, fast denna litteratur är avgörande för att vi överhuvudtaget ska få en framtid, för att Svenska Akademien överhuvudtaget ska kunna finnas om hundra år. Detta är mycket betecknande för det litterära klimatet i världen, dess strutsbeteende och högfärdiga elfenbenstornsvistelse. Man får aldrig nobelpriset om man skriver vackert om det som verkligen betyder något, om klimatet och oljetoppen. Istället får man nobelpriset om man ägnat sig åt dunkla litterära experiment som anses "nyskapande", i sitt elfenbenstorn, åtskiljd från världen, naturen, de fattiga och från pöbeln. Dunkla litterära experiment som inte har nästan någon betydelse för att göra världen bättre, utan enbart ska tillfredsställa en viss förfallen litterär smak, som förläst sig på dunkel poesi, och mist intresset för det enkla, raka och otvetydiga, det tydliga och politiska, det som förändrar världen.
 
Vi är inte skapade för specialisering, allra minst till att ha poesi och skönlitteratur som yrke. Urfolken har inga poetyrken. Där är kunnandet allsidigt, man är med på en hel uppsjö saker. Specialiserar man sig, blir man lätt en fackidiot. Det blir något sjukt över ens verksamhet. Detta har drivits till sin spets i den litterära eliten idag, där galenskap och ofattbar fackidioti råder, inte minst hos de s.k. "språkmaterialisterna", som tappat kontakten med folket.
 
Min paus från den litterära läsningen och det litterära livet har gett mig en friskare syn på detsamma, man måste bort från detta under perioder om man inte ska riskera att bli hemmablind. Man borde nog se på allt med oförstörda ögon som hos en utomjording som kommer till vår jord för första gången, eller en stenåldersmänniska som gör en tidsresa till vår tid. Friska vindar borde strömma genom det svenskunkna litteraturklimatet, som inte ser sitt eget förfall.
 
Som ni ser med denna blogg, har jag återvänt till den litterära scenen, dock vid sidan av min miljöaktivism (jag vill inte specialisera mig på miljöfrågor, utan även odla poeten i mig, och även mycket annat, t.ex. luffaren). Detta p.g.a. att poeten inte har dött i mig, jag är fortfarande främst poet, inte främst ekofilosof. Och jag vill med denna blogg reflektera kring poesi och litteratur, och göra en bildningsresa i den, ungefär som när jag gjorde tidskriften Delta 2007. Inte för att kunna boosta mig (hoppas jag), utan för att förstå bättre mig själv som poet, och för att kunna påverka det litterära klimatet mot en ny romantik, bort från den själlösa poesi som är så populär bland eliten idag.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars William Larsen

Jag är 32, poet och ekofilosof. Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Jag har gett ut en diktsamling, "Över floden mig" (2007), och är på väg att ge ut min andra diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017". Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken, utan att (längre) dela dess religiösa anda. I stället har jag en kraftig naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk i dess vardagliga bemärkelse (till min filosofiska läggning är jag materialist och naturalist, men där betyder det något annat) Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Academia.edu (se länklistan)

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela