Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Anarkoprimitivistens ensamhet i kulturen

Publicerad 2017-06-08 15:06:00 i Allmänt,

Har man en gång tagit steget från civilisationens sida till naturens sida i det stora kriget som civilisationen för mot naturen, kommer man att finna sig ganska ensam. Inte minst i kulturen. Man finner t.ex. inte mycket att hämta hos poeterna och de skönlitterära författarna genom historien, på basen av det jag läst. De har för det mesta levt i sin egen fantasivärld, för det mesta utan att utmana förtrycket, inte minst förtrycket av naturen och djuren. Skrev man för obekväma saker, fick man helt enkelt inte sina böcker tryckta. Man finner föga av anarkism och anarkoprimitivism p.g.a. detta. Det mesta som kommit ut i tryck har kunnat assimileras av maktens män och användas av dem till att bygga babelstornet ännu högre, genom att det kommit att se ut som Jakobs himlastege. De flesta stora författare och poeter har slutat som varumärken p.g.a. detta, både (främst) i symbolisk bemärkelse som statussymboler, men också i vissa fall i fysisk bemärkelse. Caféer med Hemingways namn på skylten, t.ex. Deras namn har kunnat göras till lydiga tjänare för kommersialismen, just för att deras namns nämnande inte uppmanar till revolt mot Babylon och till anarkism, för att inte tala om anarkoprimitivism. Du finner föga av civilisationskritik hos poeterna, och det som finns, är så litet att det drunknar i det andra, den litteratur som stryker Babylon medhårs. Dessa civilisationskritiska inslag ger kanske några statuspoäng åt de av maktens män som exploaterar poeternas namn, dessa inslag görs även de till fina fasader att framhålla när stanken av lik där bakom blir för stark.
 
Jag skulle kalla litteraturens historia för katastrofer som hopar sig över katastrofer *, så lång ögat kan se, lite som i Walter Benjamins text om "Historiens ängel" (det finns dock många undantag från detta). Jag upplever att poesins historia till betydande del är estetiska fasader utan verkligt hållbart innehåll, stämningar utan revolutionär kraft, glimrande metaforer som egentligen inte säger något väsentligt, utan nästan bara är till för att kittla det förfallna estetsinnet i en viss typ av förfallna litteraturkritiker och läsare, suktande efter estetiska nymodigheter att konsumera, för länge sedan andligt handikappade av skola, stat och etablissemang, som systematiskt försökt utrota det vilda i dem, utrota allt motstånd mot samhällsmaskineriet (litteraturen har blivit bättre under de senaste decennierna, men trenden består).

Det är inte mest vad litteraturen säger som får mig att se litteraturens historia som en serie katastrofer, utan mest vad den inte säger. Alla brottsoffer bland djur och fattiga som tigs ihjäl.
 
Läs med anarkoprimitivistiskt sinne vår litterära kanon, och du kommer att se resultatet av västvärldens systematiska andliga kolonisation av sina egna medborgare, förverkligad genom skola, militär, polis och väktare, fascismens upprätthållare hos oss. Du kommer att se att det är eliten som tjänat och fortsätter att tjäna på det lilla andliga kapital vi har, urholkat av estetiska fasader och tomma ord. Detta är anarkoprimitivistens kulturella ensamhet i väst, avskuren från sitt sammanhang, som han finner bland urfolk på andra sidan jordklotet, och bland enstaka samer som ännu vågar vidmakthålla fädernas traditioner. Det egna urfolket (t.ex. i Stockholm, om man bor där, som jag) är ofta redan utrotat för tusentals år sedan, innan de hann skriva ner sin visdom. Tusentals år av litterära katastrofer, av skildringar av en fantasivärld som inte sällan har litet att göra med de civilisationens offer som ropar efter upprättelse bakom allt - tredje världens fattiga, urfolken, de hemlösa och uteliggarna, de psykiskt sjuka, de fångna djuren och andra ickemänskliga arter som hotas av utrotning och som lider under civilisationen (det finns många undantag, men trenden består). Alla dessa har blivit  trampade på av den stats- och makts-lismande litteraturen i tusentals år, av poeter och författare som ofta suktat efter berömmelse i elitens ögon istället för efter solidaritet med dom svaga och förtryckta (1). Poeter och författare som prostituerat sig hos maktens män, låtit sig betalas av dem. Undra på då att urfolken i Stockholm aldrig fått någon upprättelse, att det fortfarande anses som ett brott att bo i en kåta i Nackareservatet utanför Stockholm, så som jag och "skogsfolket" med "Skogs-David" i spetsen fick känna in på bara skinnet. Och detta är bara ett av de områden där litteraturen svikit oss grundligt. 
 
Men vad annat kan vi vänta av en skara poeter vars tillhörighet till jorden och skogen systematiskt mejats ner av skolsystemets kolonialism? Och av föräldrar som även de fått sin vildhet utrotad på samma sätt?
 
 
* från den litterära urkatastrofen att katolska kyrkan tog patent på litteraturen i början av dess historia i Sverige, till våra dagars flod av deckare, ytliga veckotidningar och religiös litteratur. För att inte tala om all den skog som har offrat på litteraturens altare, ja offrats till dålig, onödig litteratur.
 
(1) Vi har dock en lång tradition av arbetarlitteratur och allmogeskildringar, som andas av solidaritet med dom fattiga hos oss, i alla fall förr i tiden. Det är inte sådan litteratur jag kritiserar här. 

Kommentarer

Postat av: Pia Isaksson

Publicerad 2017-06-12 17:40:43

Bra skrivet Lars! Förstår vad du menar. Men - det finns manga aspekter I livet. Alla människor klarar inte din nivå. Men du är inte ensam. Det finns manga som tanker som du. Kram Pia

Postat av: Lars Larsen

Publicerad 2017-07-17 18:59:29

Hej Pia! Här kommer ett senkommet svar på din kommentar till min bloggpost om Anarkoprimitivistens ensamhet i kulturen: Du skrev om att det finns många aspekter i livet. Ja, du har rätt, jag har en tendens att stirra mig blind på miljöfrågor och anarkoprimitivism, och glömma att livet är så mycket mer. Tack för att du gjorde mig uppmärksam på detta! Titti har också påpekat samma sak. Jag har lätt för att bli fanatisk. Jag vet dock inte hur jag ska komma ut ur min fanatism, känner mig låst i den, av omständigheterna, som klimatförändringarna. Men jag är i alla fall medveten om den, och oroas av den. Jag hoppas kunna öppna mig för annat också, såsom skönlitteratur som inte handlar om dessa frågor. Min litterära blogg är ett försök i den riktningen

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars William Larsen

Jag är 32, poet och ekofilosof. Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Jag har gett ut en diktsamling, "Över floden mig" (2007), och är på väg att ge ut min andra diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017". Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken, utan att (längre) dela dess religiösa anda. I stället har jag en kraftig naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk i dess vardagliga bemärkelse (till min filosofiska läggning är jag materialist och naturalist, men där betyder det något annat) Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Academia.edu (se länklistan)

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela