Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Anarkoprimitivistens ensamhet i kulturen

Publicerad 2017-06-08 15:06:00 i Allmänt,

Har man en gång tagit steget från civilisationens sida till naturens sida i det stora kriget som civilisationen för mot naturen, kommer man att finna sig ganska ensam. Inte minst i kulturen. Man finner t.ex. inte mycket att hämta hos poeterna och de skönlitterära författarna genom historien, på basen av det jag läst. De har för det mesta levt i sin egen fantasivärld, för det mesta utan att utmana förtrycket, inte minst förtrycket av naturen och djuren. Skrev man för obekväma saker, fick man helt enkelt inte sina böcker tryckta. Man finner föga av anarkism och anarkoprimitivism p.g.a. detta. Det mesta som kommit ut i tryck har kunnat assimileras av maktens män och användas av dem till att bygga babelstornet ännu högre, genom att det kommit att se ut som Jakobs himlastege. De flesta stora författare och poeter har slutat som varumärken p.g.a. detta, både (främst) i symbolisk bemärkelse som statussymboler, men också i vissa fall i fysisk bemärkelse. Caféer med Hemingways namn på skylten, t.ex. Deras namn har kunnat göras till lydiga tjänare för kommersialismen, just för att deras namns nämnande inte uppmanar till revolt mot Babylon och till anarkism, för att inte tala om anarkoprimitivism. Du finner föga av civilisationskritik hos poeterna, och det som finns, är så litet att det drunknar i det andra, den litteratur som stryker Babylon medhårs. Dessa civilisationskritiska inslag ger kanske några statuspoäng åt de av maktens män som exploaterar poeternas namn, dessa inslag görs även de till fina fasader att framhålla när stanken av lik där bakom blir för stark.
 
Jag skulle kalla litteraturens historia för katastrofer som hopar sig över katastrofer *, så lång ögat kan se, lite som i Walter Benjamins text om "Historiens ängel" (det finns dock många undantag från detta). Jag upplever att poesins historia till betydande del är estetiska fasader utan verkligt hållbart innehåll, stämningar utan revolutionär kraft, glimrande metaforer som egentligen inte säger något väsentligt, utan nästan bara är till för att kittla det förfallna estetsinnet i en viss typ av förfallna litteraturkritiker och läsare, suktande efter estetiska nymodigheter att konsumera, för länge sedan andligt handikappade av skola, stat och etablissemang, som systematiskt försökt utrota det vilda i dem, utrota allt motstånd mot samhällsmaskineriet (litteraturen har blivit bättre under de senaste decennierna, men trenden består).

Det är inte mest vad litteraturen säger som får mig att se litteraturens historia som en serie katastrofer, utan mest vad den inte säger. Alla brottsoffer bland djur och fattiga som tigs ihjäl.
 
Läs med anarkoprimitivistiskt sinne vår litterära kanon, och du kommer att se resultatet av västvärldens systematiska andliga kolonisation av sina egna medborgare, förverkligad genom skola, militär, polis och väktare, fascismens upprätthållare hos oss. Du kommer att se att det är eliten som tjänat och fortsätter att tjäna på det lilla andliga kapital vi har, urholkat av estetiska fasader och tomma ord. Detta är anarkoprimitivistens kulturella ensamhet i väst, avskuren från sitt sammanhang, som han finner bland urfolk på andra sidan jordklotet, och bland enstaka samer som ännu vågar vidmakthålla fädernas traditioner. Det egna urfolket (t.ex. i Stockholm, om man bor där, som jag) är ofta redan utrotat för tusentals år sedan, innan de hann skriva ner sin visdom. Tusentals år av litterära katastrofer, av skildringar av en fantasivärld som inte sällan har litet att göra med de civilisationens offer som ropar efter upprättelse bakom allt - tredje världens fattiga, urfolken, de hemlösa och uteliggarna, de psykiskt sjuka, de fångna djuren och andra ickemänskliga arter som hotas av utrotning och som lider under civilisationen (det finns många undantag, men trenden består). Alla dessa har blivit  trampade på av den stats- och makts-lismande litteraturen i tusentals år, av poeter och författare som ofta suktat efter berömmelse i elitens ögon istället för efter solidaritet med dom svaga och förtryckta (1). Poeter och författare som prostituerat sig hos maktens män, låtit sig betalas av dem. Undra på då att urfolken i Stockholm aldrig fått någon upprättelse, att det fortfarande anses som ett brott att bo i en kåta i Nackareservatet utanför Stockholm, så som jag och "skogsfolket" med "Skogs-David" i spetsen fick känna in på bara skinnet. Och detta är bara ett av de områden där litteraturen svikit oss grundligt. 
 
Men vad annat kan vi vänta av en skara poeter vars tillhörighet till jorden och skogen systematiskt mejats ner av skolsystemets kolonialism? Och av föräldrar som även de fått sin vildhet utrotad på samma sätt?
 
 
* från den litterära urkatastrofen att katolska kyrkan tog patent på litteraturen i början av dess historia i Sverige, till våra dagars flod av deckare, ytliga veckotidningar och religiös litteratur. För att inte tala om all den skog som har offrat på litteraturens altare, ja offrats till dålig, onödig litteratur.
 
(1) Vi har dock en lång tradition av arbetarlitteratur och allmogeskildringar, som andas av solidaritet med dom fattiga hos oss, i alla fall förr i tiden. Det är inte sådan litteratur jag kritiserar här. 

Den lilla flygande insekten

Publicerad 2017-06-08 14:39:00 i Dikter,

Djurlivet kommer nära på luffen. Jag blev så betagen av en liten flygande insekt som satte sig på mig att jag skrev den här dikten:
 
 
Den lilla flygande insekten
har stannat på min hand
som den vill utforska
med sin Pippi Långstrump-blick.
Full av Emil och Pippi
tar den några förvirrade steg,
den fattar inte mycket
av vad det här är för en varelse,
kanske ett slags vandrande träd,
en underlig växt,
smakar dock gott.
Sprödheten och finkänsligheten
hos insekten
är oemotståndlig, där den luffar fram.
Detta är sannerligen
en naturens ängel.
 
.
.
.
.

Den litterära bildningens och smakens förfall

Publicerad 2017-06-05 12:54:00 i Allmänt,

Det finns en tendens i den litterära världen att samla på bildning för att kunna boosta sig med den i litterära samtal och i framträdanden och föredrag (ungefär som de som samlar på statusprylar för att kunna boosta sig med det), och försumma det levande livet och livserfarenheter. Det finns en utpräglad bildningshögfärd och en förakt för den obildade pöbeln som kommer av detta fenomen. Men är det verkligen så bra att vara full av "lesefrüchte", men utan livserfarenhet? Jag tror det utarmar själen, ungefär som industrijordbruket utarmar jordbruksmarken. Det är det levande livet och dess erfarenheter som gödslar själen, och får den att bära frukt. Men många i den litterära eliten sitter i sina elfenbenstorn och läser och läser och läser, och vågar inte leva, för det levande livet ger inte status i den litterära världen, medan överdriven läsning ger. Detta får dom att skriva mycket avancerade dikter, så avancerade att pöbeln inte hänger med på noterna. Och så föraktar den litterära eliten pöbeln för att den inte hänger med.
 
Jag har nu haft en mångårig paus från den litterära scenen, där jag hängivit mig åt det levande livet istället för att läsa. Det har fått mig att engagera mig i ekologiska frågor (miljöfrågor) istället för i poesi och skönlitteratur. När jag vände mig utåt, utanför den litterära eliten, märkte jag att världen håller på att gå under. Detta har tydligen den litterära eliten som sitter i sina elfenbenstorn, knappt märkt. De är ju inte intresserad av ekologisk litteratur för det mesta, det brukar inte ge status att kunna sånt, man ska läsa det Svenska Akademien uppskattar, poesi, litterära essäer, romaner, avhandlingar i litteraturvetenskap, litteraturhistoria. Baudelaire, Mallarmé, Frostenson, Engdahl och Gilles Deleuze. Ingen i Svenska Akademien bryr sig om Richard Heinberg eller Guy McPherson, som verkligen skulle kunna sägas representera världens samvetes röst. De vet väl knappt vem de är, fast de är världsberömda, och läses i stor grad på internet. Ja, Svenska Akademien verkar inte särskilt intresserad av vad som föregår på internet, där mycket av den verkligt viktiga kunskapen förmedlas idag, och där ordet är mer fritt än på förlagen. Svenska Akademien verkar inte särskilt intresserad av klimatnyheter och klimatlitteratur, fast denna litteratur är avgörande för att vi överhuvudtaget ska få en framtid, för att Svenska Akademien överhuvudtaget ska kunna finnas om hundra år. Detta är mycket betecknande för det litterära klimatet i världen, dess strutsbeteende och högfärdiga elfenbenstornsvistelse. Man får aldrig nobelpriset om man skriver vackert om det som verkligen betyder något, om klimatet och oljetoppen. Istället får man nobelpriset om man ägnat sig åt dunkla litterära experiment som anses "nyskapande", i sitt elfenbenstorn, åtskiljd från världen, naturen, de fattiga och från pöbeln. Dunkla litterära experiment som inte har nästan någon betydelse för att göra världen bättre, utan enbart ska tillfredsställa en viss förfallen litterär smak, som förläst sig på dunkel poesi, och mist intresset för det enkla, raka och otvetydiga, det tydliga och politiska, det som förändrar världen.
 
Vi är inte skapade för specialisering, allra minst till att ha poesi och skönlitteratur som yrke. Urfolken har inga poetyrken. Där är kunnandet allsidigt, man är med på en hel uppsjö saker. Specialiserar man sig, blir man lätt en fackidiot. Det blir något sjukt över ens verksamhet. Detta har drivits till sin spets i den litterära eliten idag, där galenskap och ofattbar fackidioti råder, inte minst hos de s.k. "språkmaterialisterna", som tappat kontakten med folket.
 
Min paus från den litterära läsningen och det litterära livet har gett mig en friskare syn på detsamma, man måste bort från detta under perioder om man inte ska riskera att bli hemmablind. Man borde nog se på allt med oförstörda ögon som hos en utomjording som kommer till vår jord för första gången, eller en stenåldersmänniska som gör en tidsresa till vår tid. Friska vindar borde strömma genom det svenskunkna litteraturklimatet, som inte ser sitt eget förfall.
 
Som ni ser med denna blogg, har jag återvänt till den litterära scenen, dock vid sidan av min miljöaktivism (jag vill inte specialisera mig på miljöfrågor, utan även odla poeten i mig, och även mycket annat, t.ex. luffaren). Detta p.g.a. att poeten inte har dött i mig, jag är fortfarande främst poet, inte främst ekofilosof. Och jag vill med denna blogg reflektera kring poesi och litteratur, och göra en bildningsresa i den, ungefär som när jag gjorde tidskriften Delta 2007. Inte för att kunna boosta mig (hoppas jag), utan för att förstå bättre mig själv som poet, och för att kunna påverka det litterära klimatet mot en ny romantik, bort från den själlösa poesi som är så populär bland eliten idag.  

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof. Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Jag har gett ut en diktsamling, "Över floden mig" (2007), och är på väg att ge ut min andra diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017". Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken, utan att (längre) dela dess religiösa anda. I stället har jag en kraftig naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk i dess vardagliga bemärkelse (till min filosofiska läggning är jag materialist och naturalist, men där betyder det något annat) Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Academia.edu (se länklistan)

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela