Mot en ny romantik

Lars Larsens litterära blogg

Uteliggarens bibliotek i skogen

Publicerad 2017-07-04 14:05:00 i Dikter och sånger,

Uteliggaren ville också ha ett bibliotek
i sin hydda i skogen
för att inte svälta ihjäl i själen,
där i sin lilla koja samlade han
några av världslitteraturens bästa böcker,
enligt "öde-ö-principen".
Det fanns inte mycket han kunde ha där,
det mesta som skrivits intresserar inte uteliggare
särskilt mycket,
det mesta är av eliten för eliten,
uteliggarna har inte sin egen litteratur
inga egna författare,
deras skrifter har inget hem,
de möglar bara bort i de fuktiga hyddorna
när man samlar dem på hög.
Så har det alltid varit, 
de fattigaste, uteliggarna och tiggarna
når inte litteraturen,
och litteraturen når inte dem.
Och den litteratur, som trots allt 
finner sin väg till uteliggarens hydda,
är dömd till undergång,
fuktskador och mögel gör att den inte 
kan räddas.
Så äter naturen sakta upp de bästa böckerna,
(enligt uteliggaren),
de som håller att läsa 
i yttersta fattigdom och nöd,
böckerna som urfolken behöver i sin kamp, 
böckerna som skall utjämna 
skillnaden mellan
de rikastes och de fattigastes
kulturella kapital, den skillnad
som med tiden blivit astronomisk.  
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 34, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Jag är med i Romantiska Förbundet, ett litterärt sällskap med huvudsäte i Stockholm, som förvaltar arvet från romantiken. Jag har gett ut ett ekoteologiskt verk, "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), och redigerat flera tidskrifter, bl.a. "Gud och intet mer" (2005) och "Delta" (litterär tidskrift, 2007). Min debutdiktsamling "Över floden mig" (2007) gavs ut på eget förlag, och min andra diktsamling, "Naturens återkomst", skrev jag tillsammans med min flickvän Titti Spaltro, och den gavs ut på Fri Press förlag. Min diktning är vad jag skulle kalla "ärkeromantisk", den bottnar i den litterära strömning som vi kallar romantiken. Jag odlar särskilt en stark naturromantik, och jag menar att naturen till sitt väsen är romantisk, organisk, andlig och poetisk, inte mekanisk eller ytlig och oandlig och inte heller materialistisk. Mitt huvudbidrag till mänskligheten menar jag är min speciella poetiska filosofi "Djurismen", där jag menar att vi bör återta vårt arv som djur, återupprättas som de djur (primater) vi faktiskt är, och att djurlikheten är något vackert, inget "lågt" och "smutsigt". Djuren är heliga och syndfria varelser, och vi bör följa i deras fotspår. Mitt huvudverk som diktare och ekofilosof är det ekofilosofiska verket "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017), som kan läsas på Internet Archive (se länklistan) Jag avstår från copyright till allt här på bloggen som är skrivet av mig. När det gäller bilder och andras dikter har respektive författare/fotograf copyright. Förutom dem är texterna här en del av "public domain".

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela